Jag läser en del olika bloggar trots att de får mig att bli rädd och ibland ledsen. Varför? För de handlar om människoöden som berör mig. Varje gång jag har läst dem, blir jag ledsen och melankolisk ett tag, sen tackar jag min vem-det-nu-är för att mina barn, jag och min sambo har hälsan i behåll. När jag har läst klart, går jag och tittar på min sovande dotter, smeker hennes lena kind med hjärtat svällande av kärlek och tackar för varje dag vi får vara friska.
När jag haft min melankoliska stund så fixar jag med hemmabestyr, väntar på att Snäckan ska vakna och sen är det dags att hämta de stora tjejerna från skolbussen. Låter det tråkigt? Så må vara då, men vi är friska, har varandra och ett behagligt vardagstempo. Det är värt otroligt mycket!
Mellandottern som är sex år, har börjat i förskoleklassen och får därför åka skolbuss tillsammans med sin storasyster. Hon ser så stolt ut när han tar sin ryggsäck i ena handen och busskortet i andra och så kliver hon leende på bussen och vinkar till mig och säger att "vi ses i eftejmiddag". (Hon har lite svårt att uttala R, så det blir gärna ett J-ljud istället.) Varje gång så förundras jag över hur fort de växer. Mitt lilltroll är inte längre ett troll, som hon själv påpekat många gånger, hon är en förskoleklass-tjej.
Nu ska jag stryka lite kläder innan Snäckan vaknar.
Ha en skön dag ute i höstrusket. Jag tänker njuta av den.
//K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar