Hur som helst, minstingen fyller ett år här i dagarna... vart tar tiden vägen? Det är när man tänker så som man får känslan av att inte ha hunnit med tillräckligt under året som gått. Som sagt... vart tar tiden vägen? Jag vet i alla fall att jag inte sover bort den... ;) Är en sliten småbarnsmamma som går runt i mjukisbyxor och håret på ända, men jag skyller det på att jag inte hinner med annat. Jag går upp strax innan sex på morgonen och sen får jag egentid strax efter åtta (om jag har tur) och oftast slocknar jag på soffan redan innan favoritserien Grey's Anatomy ens är slut.
Jag har alltid så dåligt samvete för barnen. Är det något dom följer med mammarollen? Idag har vi varit ute i det fina, men kalla, vårvädret och jag och barnen har spelat spel och umgåtts på kvällen. Ändå har jag dåligt samvete för att jag ryter åt dem att vara tysta för att sambon ska jobba natt och behöver få sova.
Vårt hus är nämligen inte optimalt för att vissa ska kunna vara aktiva medan någon annan sover. Det är öppet upp till vårt sovrum på övervåningen och dessutom så är det ett genomgångsrum till de stora flickornas rum. När sambon sover ryter denna mamman som ett lejon om det kivas och bråks och om man inte lyssnar på mina maningar. :(
Resultatet av det hela blir att jag sitter och har dåligt samvete när de ljuva små liven ligger och sover i sina sängar. Då svallar mammakärleken över och samvetet gnager som bara den...
Den biten ska bli så mycket skönare när vi väl byggt klart huset. Sambon kan stänga in sig i vårt sovrum, stänga dörren om sig och sova. Jag menar inte att barnen ska leva rövare för det, men man beöver inte vara lika orolig för att de ska väcka en sovande sambo.
Lite bilder på underverken får runda av för ikväll. Jag ska försöka hinna skriva lite i deras baby-böcker och i deras dagböcker från mig till dem.
God natt./K
