Japp, då var halva höstlovet avklarat. Vi har varit riktigt påhittiga, jag och flickorna måste jag säga...
I måndags var vi på biblioteket inne i stan och lånade en hel drös med böcker. När vi kom hem krattade vi löv ute i trädgården men tjusningen blev för stor för de stora töserna, så högarna "hoppades ut igen". ;) Kvällen tillbringade vi med att pyssla Halloweendekorationer. Så mysigt!
Igår var vi hemma hela dagen då Lillsnäckan var rätt så hostig på morgonen. Vi hann med att baka blåbärsmuffins och krattade dessutom tappert ihop ett par av lövhögarna ute i trädgården igen.
Idag har dagen tillbringats på Leos Lekland, vilket kanonställe! För de stora tjejerna kostar inträdet 100:- var, och jag och minstingen, som hunnit bli över sju månader nu, gick in gratis. Kolla in stället, det är helt klart att rekommendera! God och prisvärd mat har de dessutom. Dit kommer vi att åka många fler gånger! Barnen sprang oavbrutet i nästan fyra timmar, med paus för mat , kissepauser och vätskepåfyllning. Jag och Maja satt en stund i bebishagen så hon fick krypa omkring en stund, sen tröttnade hon och somnade i bärselen. De har dessutom placerat ut sköna soffor och fåtöljer lite här och var så föräldrarna kan sitta och läsa en tidning eller bara slappa medan barnen springer omkring.
Hade man haft den energin som mina stora tjejer sprang omkring med idag, jag då hade mina sista fyra kilon efter graviditeten varit ett minne blott. Men de sitter som berg!!! Har nu uteslutit de flesta kolhydrater ur min diet, men vägrar banta och gå hungrig, det gör jag bara inte! Fast, å andra sidan så är det bra mycket svårare att motionera när alla tre barnen och jag är hemma själva. Har liksom ingen avlastning alls. När jag och minstingen är hemma så kan jag ju i alla fall stoppa henne i vagnen och gå ut i skogen en runda bland vildsvin och annat myspys. ;)
Nu ska jag läsa godnattsaga för största tjejen, de två mindre har redan däckat för natten.
Ha en fortsatt skön kväll därute.
//K
onsdag 28 oktober 2009
torsdag 22 oktober 2009
Funderingar, funderingar...
Nu sover Lillsnäckan middag och jag passar på att "datorisera" lite.
Jag har ju startat projekt minirenovering av köket. Vi har nu målat taket, målat kaklet (som faktiskt blev riktigt bra!) och tapetserat om. Dock blev väggarna svagt ljuslila då jag skickade iväg sambon att köpa tapeterna. Men, jag måste säga till hans försvar att rullarna han kom hem med såg ut att vara vita. ;) Vi har dessutom bytt ut min pappas gamla köksmöblemang i furu mot ett antikt bord och antika stolar. De är mörkbruna och bryter fint av mot allt det vita (och nästan vita - men syrenlila). Vi har även målat alla lister och reparerat och målat murstocken kring den gamla vedspisen i köket samt runt kaminen i vardagsrummet. De var så söndereldade och gråa. Nu är de vita och superfina! Det vi har kvar är att lasera furuluckorna i en mörk nyans som matchar köksmöblerna. Jag ska nog köpa lasyren själv så har jag bara mig själv att skylla om det blir fel nyans. ;) Bilder kommer så snart allt är klart.
Jag har dock helt snöat in på att flytta. Jag skulle vilja att vi fixar i ordning huset och försöker sälja det. Jag vet att det kanske inte är det lättaste projektet och vi bor jättebra härute i skogen med tanke på hundarna, men jag skulle så vilja bo mer centralt med tanke på barnen. Minstingen är rätt så ovan vid folk och blir rädd när det kommer folk hit. Visst, det är upp till mig att åka och socialisera henne, men det är inte samma sak som att till exempel bo i ett samhälle. Dessutom skulle de stora tjejerna få kompisar att umgås med och de skulle inte vara så sysslolösa här hemma. De skulle kunna göra som jag och sambon alltid kunnat göra när vi var små, att gå ut och leka med kompisar ute på gatan eller i området. Då skulle man inte ständigt höra - jag har inget att göra. Sen skulle vi kunna flytta ut på landet igen när barnen är så pass stora att de kan ta sig hem och till aktiviteter på moppe eller liknande.
Kruxet i det hela är att övertyga sambon om att det är en bra idé fram tills det att barnen är lite större. Jag skulle vilja ha ett hus där vi har trädgård och kan ha några kullar per år utan att behöva ha valparna inne, men en källare, ett isolerat garage, ett hobbyrum eller liknande i huset hade räckt alldeles utmärkt. Visst, då skulle vi bara ha sambons tjänstehund plus kanske en tik som han går ihop med, och en rastgård ute på tomten för nödsituationer, så som svärföräldrarna har, men jag hade inte haft något mot det. Kruxet skulle ju vara rastning av sambons tjänstehund för han har en stor vilja och den viljan säger bland annat att han hatar att gå i koppel. ;)
Krux nummer två är att jag skulle vilja bosätta mig i Skåne. Alltså, inte köpa ett hus här i krokarna, utan ta barnen och sambon och flytta mycket närmare svärföräldrarna. Stort steg, jag vet, särskilt med tanke på de stora barnen och att sambon har börjat på en ny tjänst i Blekinge. Ja, ja, vi får väl se vad som händer... Vet bara att situationen här hemma inte blir bättre ju större alla tre barnen blir och jag vill ju allas vårt bästa. Blekinge är dock inte något alternativ i min bok, har tillbringat mycket tid i Blekinge och det är inte ett län som någonsin fallit mig i smak, tyvärr... Kanske gör vi bäst i att bo kvar här i alla fall.
Nehej, nu ska jag hinna med lite här hemma innan Snäckan vaknar.
Ha det gott därute.
//K
Jag har ju startat projekt minirenovering av köket. Vi har nu målat taket, målat kaklet (som faktiskt blev riktigt bra!) och tapetserat om. Dock blev väggarna svagt ljuslila då jag skickade iväg sambon att köpa tapeterna. Men, jag måste säga till hans försvar att rullarna han kom hem med såg ut att vara vita. ;) Vi har dessutom bytt ut min pappas gamla köksmöblemang i furu mot ett antikt bord och antika stolar. De är mörkbruna och bryter fint av mot allt det vita (och nästan vita - men syrenlila). Vi har även målat alla lister och reparerat och målat murstocken kring den gamla vedspisen i köket samt runt kaminen i vardagsrummet. De var så söndereldade och gråa. Nu är de vita och superfina! Det vi har kvar är att lasera furuluckorna i en mörk nyans som matchar köksmöblerna. Jag ska nog köpa lasyren själv så har jag bara mig själv att skylla om det blir fel nyans. ;) Bilder kommer så snart allt är klart.
Jag har dock helt snöat in på att flytta. Jag skulle vilja att vi fixar i ordning huset och försöker sälja det. Jag vet att det kanske inte är det lättaste projektet och vi bor jättebra härute i skogen med tanke på hundarna, men jag skulle så vilja bo mer centralt med tanke på barnen. Minstingen är rätt så ovan vid folk och blir rädd när det kommer folk hit. Visst, det är upp till mig att åka och socialisera henne, men det är inte samma sak som att till exempel bo i ett samhälle. Dessutom skulle de stora tjejerna få kompisar att umgås med och de skulle inte vara så sysslolösa här hemma. De skulle kunna göra som jag och sambon alltid kunnat göra när vi var små, att gå ut och leka med kompisar ute på gatan eller i området. Då skulle man inte ständigt höra - jag har inget att göra. Sen skulle vi kunna flytta ut på landet igen när barnen är så pass stora att de kan ta sig hem och till aktiviteter på moppe eller liknande.
Kruxet i det hela är att övertyga sambon om att det är en bra idé fram tills det att barnen är lite större. Jag skulle vilja ha ett hus där vi har trädgård och kan ha några kullar per år utan att behöva ha valparna inne, men en källare, ett isolerat garage, ett hobbyrum eller liknande i huset hade räckt alldeles utmärkt. Visst, då skulle vi bara ha sambons tjänstehund plus kanske en tik som han går ihop med, och en rastgård ute på tomten för nödsituationer, så som svärföräldrarna har, men jag hade inte haft något mot det. Kruxet skulle ju vara rastning av sambons tjänstehund för han har en stor vilja och den viljan säger bland annat att han hatar att gå i koppel. ;)
Krux nummer två är att jag skulle vilja bosätta mig i Skåne. Alltså, inte köpa ett hus här i krokarna, utan ta barnen och sambon och flytta mycket närmare svärföräldrarna. Stort steg, jag vet, särskilt med tanke på de stora barnen och att sambon har börjat på en ny tjänst i Blekinge. Ja, ja, vi får väl se vad som händer... Vet bara att situationen här hemma inte blir bättre ju större alla tre barnen blir och jag vill ju allas vårt bästa. Blekinge är dock inte något alternativ i min bok, har tillbringat mycket tid i Blekinge och det är inte ett län som någonsin fallit mig i smak, tyvärr... Kanske gör vi bäst i att bo kvar här i alla fall.
Nehej, nu ska jag hinna med lite här hemma innan Snäckan vaknar.
Ha det gott därute.
//K
onsdag 14 oktober 2009
Onsdagsblogg
Jag läser många olika bloggar, och har fått många bra tips på heminredning ur flera av dem. Aj lajk! Ska fota lite och skriva om alla förändringar som vi håller på med här hemma just nu när det hela blir klart...
Många bloggar som jag läser handlar också om det värsta som kan hända en familj, nämligen obotlig sjukdom. Många läser säkert Lotta Grays blogg, Vimmelmamman, precis som jag... Hon är ju cancerpatient och kämpar med vardagen och småbarn precis som en annan gör plus att hon behandlas för coloncancer som spridits i kroppen på henne. Ibland blir jag så deppig när jag läser hennes blogg, men oftast glad och lycklig och kramar min familj extra hårt när jag ser dem.
Deppigheten som jag känner beror inte på att jag får leda av Lottas skrivande eller sinnesstämning, utan för att jag vet hur det är att leva i utkanten av cancer. Hade jag tyckt att hennes blogg bara är tradig och trist så hade jag slutat läsa den, punkt slut.
Min pappa fick diagnosen elakartad struprörscancer och opererades för det. De fick tyvärr inte bort allt eller så upptäcktes det inte i tid, så cancern hade spritt sig till ryggrad och lungor efter ungefär ett halvår. När man upptäckte metastaserna fick han diagnosen "galopperande förlopp" av sin sjukdom och dog inom loppet av tio dagar.
Min stora sorg är att jag var nyförlöst vid tillfället och fick beskedet om hans tillstånd när jag låg på BB med min "mittenflicka" som är född 2003. Jag hann aldrig mer se min pappa, han dog innan han hade träffat sitt andra barnbarn och jag hade hunnit träffa honom igen. Det är en sorg jag för alltid kommer att få bära inom mig, och med adekvat hjälp och support kanske jag hade agerat annorlunda, vem vet?
Hur som helst, när jag läst Vimmelmammans blogg och klickat på alla hennes länkar slås jag av hur många iv som slås i spillror av den hatiska sjukdomen. Min pappa dog i cancer, min farfar dog i lungcancer och min farfars syster likaså. Jag är livrädd för att vi har en elakartad gen i släkten liknande BRCA1-genen som kvinnor, som drabbas av bröstcancer, har. Visst, farfar och hans syster var storrökare och pappa rökte också, men ändå. Rädslan för mina barns framtid finns där. Tänk om... och så kör tankeverksamheten igång. Dj-la höst och mörker! Jag tänker aldrig så dystra tankar på våren och sommaren... Hade behövt lite ombyte känner jag. Inte mycket, men en liten weekend någonstans eller nå't...
Fy, vad deppigt det här inlägget blev. Men så blir det ibland, jag måste få det ur mig och att skriva ner det hjälper.
Jag har dock mycket att glädjas åt och jag skrattar varje dag tillsammans med mina barn. Minstingens påhitt får oss fulla av skratt, och vi planerar och pratar om vad vi ska hitta på nästa gång vi ses. Så visst finns det saker att vara glad åt. Eftersom de stora tjejerna bor varannan vecka hos oss och sin pappa, så försöker vi göra något "extra-kul" varje helg som vi ses. I helgen var minstingens farmor och farfar här och vi spelade spel, tittade på IDOL ihop och bara umgicks. De är så underbara och snälla mot mina stora tjejer trots att de inte har någon biologisk koppling till dem. Flickorna gillar dem skarpt!
På höstlovet ska jag och flickorna försöka ta oss upp till huvudstaden och hälsa på lillasyster med familj. De har ju köpt hus så nu får vi plats. Då blir det ju lite miljöombyte plus lite extra-kuliga grejer när vi väl är där. :)
Nu ska jag göra natt.
Sov gott därute.
//K
Många bloggar som jag läser handlar också om det värsta som kan hända en familj, nämligen obotlig sjukdom. Många läser säkert Lotta Grays blogg, Vimmelmamman, precis som jag... Hon är ju cancerpatient och kämpar med vardagen och småbarn precis som en annan gör plus att hon behandlas för coloncancer som spridits i kroppen på henne. Ibland blir jag så deppig när jag läser hennes blogg, men oftast glad och lycklig och kramar min familj extra hårt när jag ser dem.
Deppigheten som jag känner beror inte på att jag får leda av Lottas skrivande eller sinnesstämning, utan för att jag vet hur det är att leva i utkanten av cancer. Hade jag tyckt att hennes blogg bara är tradig och trist så hade jag slutat läsa den, punkt slut.
Min pappa fick diagnosen elakartad struprörscancer och opererades för det. De fick tyvärr inte bort allt eller så upptäcktes det inte i tid, så cancern hade spritt sig till ryggrad och lungor efter ungefär ett halvår. När man upptäckte metastaserna fick han diagnosen "galopperande förlopp" av sin sjukdom och dog inom loppet av tio dagar.
Min stora sorg är att jag var nyförlöst vid tillfället och fick beskedet om hans tillstånd när jag låg på BB med min "mittenflicka" som är född 2003. Jag hann aldrig mer se min pappa, han dog innan han hade träffat sitt andra barnbarn och jag hade hunnit träffa honom igen. Det är en sorg jag för alltid kommer att få bära inom mig, och med adekvat hjälp och support kanske jag hade agerat annorlunda, vem vet?
Hur som helst, när jag läst Vimmelmammans blogg och klickat på alla hennes länkar slås jag av hur många iv som slås i spillror av den hatiska sjukdomen. Min pappa dog i cancer, min farfar dog i lungcancer och min farfars syster likaså. Jag är livrädd för att vi har en elakartad gen i släkten liknande BRCA1-genen som kvinnor, som drabbas av bröstcancer, har. Visst, farfar och hans syster var storrökare och pappa rökte också, men ändå. Rädslan för mina barns framtid finns där. Tänk om... och så kör tankeverksamheten igång. Dj-la höst och mörker! Jag tänker aldrig så dystra tankar på våren och sommaren... Hade behövt lite ombyte känner jag. Inte mycket, men en liten weekend någonstans eller nå't...
Fy, vad deppigt det här inlägget blev. Men så blir det ibland, jag måste få det ur mig och att skriva ner det hjälper.
Jag har dock mycket att glädjas åt och jag skrattar varje dag tillsammans med mina barn. Minstingens påhitt får oss fulla av skratt, och vi planerar och pratar om vad vi ska hitta på nästa gång vi ses. Så visst finns det saker att vara glad åt. Eftersom de stora tjejerna bor varannan vecka hos oss och sin pappa, så försöker vi göra något "extra-kul" varje helg som vi ses. I helgen var minstingens farmor och farfar här och vi spelade spel, tittade på IDOL ihop och bara umgicks. De är så underbara och snälla mot mina stora tjejer trots att de inte har någon biologisk koppling till dem. Flickorna gillar dem skarpt!
På höstlovet ska jag och flickorna försöka ta oss upp till huvudstaden och hälsa på lillasyster med familj. De har ju köpt hus så nu får vi plats. Då blir det ju lite miljöombyte plus lite extra-kuliga grejer när vi väl är där. :)
Nu ska jag göra natt.
Sov gott därute.
//K
måndag 5 oktober 2009
Var finns vårt drömhus?!
Eller bor vi i det redan...?
Nu i dagarna flyttar min syster och hennes familj in i sitt efterlängtade hus. Yeeiii! Är så glad för deras skull! Jag vet dessutom att det kommer att bli så fint invändigt för både syster och hennes sambo har otroligt bra smak när det gäller inredning och design.
Jag tittar ofta in på en blogg som jag hittat till via Allt för föräldrar, nämligen denna. Såå fint deras hus är och så bra smak på inredning osv. Jag vill också kunna sånt! Jag vet vad jag tycker är snyggt, vet hur jag vill ha det, men för att få till det så som jag vill ha det krävs det en hel del dineros samt hantverkare. Kanske är det dags att byta ut vårat lilla hus i skogen mot ett annat? Vi får ju inte plats som det är nu, så i så fall blir det att bygga ut. Sen skulle jag vilja göra så mycket utvändigt med, men jag får liksom inte tummen ur innan jag vet om vi ska bygga ut eller inte... Eller så gör man som sambon sagt, tar lite i taget, Rom byggdes ju inte på en dag. Men jag är så otålig när jag väl fått för mig att göra något. Kanske man skulle ta och överraska sambon med att måla taket i köket plus tapetsera om. Jag är ju händig, gillar handarbeten, är inte helt efterbliven med en pensel osv. Hmm, nu har jag nog fått en idé...!
Det mest akuta är att få i ordning köket, som jag i dagsläget avskyr! Vi har blommig tapet, aprikosaktig kakel på väggarna och fula furufärgade luckor till det plus en bänkskiva som ska företälla bokfärgad, men den är i någon sorts fusk-laminat! Blääää! Tilläggas bör att köket och hallen ser ut som när vi flyttade in för 1,5 år sedan för vi har ju haft planer på att bygga ut och då ska köket flyttas och hallen göras om helt. Jag är helt inne på ett vitt lantkök, men smabon vill ha något träfärgat igen, typ ek eller liknande. Men titta på dessa bilder, visst är det fint med vitt lantkök?
På den andra bilden diggar jag själva köket men tycker att färgen på innertaket förstör helheten.
Ja, ja, jag ska inte klaga, så mycket som vi gjort sedan vi köpt huset! Vi har målat om, flyttat en vägg, byggt ett helt nytt badrum osv. Så nog har huset fått sig en ansiktslyftning ändå. Ska se om jag inte kan vaska fram lite före- och efterbilder nu när jag fastnat för temat hem och inredning.
Nu vaknar snart Snäckan, och vi ska in till stan och bli lite inspirerade i olika butiker.
Ha en fortsatt underbar dag!
//K
Nu i dagarna flyttar min syster och hennes familj in i sitt efterlängtade hus. Yeeiii! Är så glad för deras skull! Jag vet dessutom att det kommer att bli så fint invändigt för både syster och hennes sambo har otroligt bra smak när det gäller inredning och design.
Jag tittar ofta in på en blogg som jag hittat till via Allt för föräldrar, nämligen denna. Såå fint deras hus är och så bra smak på inredning osv. Jag vill också kunna sånt! Jag vet vad jag tycker är snyggt, vet hur jag vill ha det, men för att få till det så som jag vill ha det krävs det en hel del dineros samt hantverkare. Kanske är det dags att byta ut vårat lilla hus i skogen mot ett annat? Vi får ju inte plats som det är nu, så i så fall blir det att bygga ut. Sen skulle jag vilja göra så mycket utvändigt med, men jag får liksom inte tummen ur innan jag vet om vi ska bygga ut eller inte... Eller så gör man som sambon sagt, tar lite i taget, Rom byggdes ju inte på en dag. Men jag är så otålig när jag väl fått för mig att göra något. Kanske man skulle ta och överraska sambon med att måla taket i köket plus tapetsera om. Jag är ju händig, gillar handarbeten, är inte helt efterbliven med en pensel osv. Hmm, nu har jag nog fått en idé...!
Det mest akuta är att få i ordning köket, som jag i dagsläget avskyr! Vi har blommig tapet, aprikosaktig kakel på väggarna och fula furufärgade luckor till det plus en bänkskiva som ska företälla bokfärgad, men den är i någon sorts fusk-laminat! Blääää! Tilläggas bör att köket och hallen ser ut som när vi flyttade in för 1,5 år sedan för vi har ju haft planer på att bygga ut och då ska köket flyttas och hallen göras om helt. Jag är helt inne på ett vitt lantkök, men smabon vill ha något träfärgat igen, typ ek eller liknande. Men titta på dessa bilder, visst är det fint med vitt lantkök?
På den andra bilden diggar jag själva köket men tycker att färgen på innertaket förstör helheten.
Ja, ja, jag ska inte klaga, så mycket som vi gjort sedan vi köpt huset! Vi har målat om, flyttat en vägg, byggt ett helt nytt badrum osv. Så nog har huset fått sig en ansiktslyftning ändå. Ska se om jag inte kan vaska fram lite före- och efterbilder nu när jag fastnat för temat hem och inredning.
Nu vaknar snart Snäckan, och vi ska in till stan och bli lite inspirerade i olika butiker.
Ha en fortsatt underbar dag!
//K
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)