Dags för fyll och ännu mer fyll...

Ja, nu har grävskopegrannen varit här igen och dragit makadam från ett ställe till ett annat. Tanken är att försöka börja med altanen, och det har vi inte kunnat göra förrän grävskopan varit här och flyttat en hel del makadam.
Nu är det gjort, och makadamet är flyttat till garageuppfarten. Där ska paddas, på med en geoduk och sen fyllas på med sand inför stensättningen. Vi har fastnat för den här stenen:

Lite bilder, som är tagna från stenbolagets hemsida.



Men, det är en lång väg dit, för så här ser det ut i dagsläget

Nu ska lillan i säng, hon är übertrött.

/K

Solskenet kommer nog... hoppas vi!

Ja, jag var ju på lasarettet hos ÖNH samt på punktuationskliniken där min knöl skulle få bekänna färg.
ÖNH var ju en trevlig upplevelse där en fiberoptisk kamera kördes ner via näsan till struphuvudet innehållande bedövningsgel. Efter ett antal klökningar under själva ingreppet, trodde jag att jag direkt efter skulle kvävas för det kändes som om jag inte kunde svälja, eller att jag hade svalt en golfboll, så svullen kände jag mig efter ett par minuters undersökning.

Strupen såg super-fin ut! :) :) Men, läkaren såg en förträngning längre ner, alltså i matstrupen. Dessutom måste min knöl på halsen undersökas med en nål som är kopplad till ultraljud, för min knöl är så liten och "flytande" att den flyttar sig hela tiden när man försker "få tag i den".  Den 7/6 ska jag tillbaka till sprut-avdelningen. Tur att jag inte har nålskräck, även om det finns behagligare saker att göra än att bli stucken.

Sen ska jag få en skiktröntgen/kontraströntgen på matstrupen eftersom jag fortfarande är så tilltäppt i halsen. Pratade med syster-yster efteråt, och fick reda på att pappa hade matstrupscancer, inte i struphuvudet som jag skrivit innan. Låter kanske märkligt att min lillasyster vet det till 100% men inte jag.
Det beror på att pappas cancer upptäcktes när jag var höggravid med min mitten-flicka.
Min syster tog hand om allt, hon flyttade från sin sambo som inte ville flytta närmare pappa, var med på läkarundersökningar och så vidare... Själv hade jag fullt upp med en 2,5 åring och en till på väg. Så, huvudansvaret för pappas välmående hamnade på min underbara lillasyster. Och det är inget jag är stolt över, även om jag är otroligt stolt över min lillasyster.

Nu tar jag/vi en dag i taget, och som min syster säger; "det är inget, du fixar detta". Det kommer jag att göra. Jag har en underbar familj både här hemma och i Stockholm.
Love ya all! Lots and lots!
/K

Efter regn och grått kommer solsken... hoppas jag!

Oro har präglat de senaste dagarnas sinnesstämning hos mig. Jag var på vårdcentralen i torsdags förra veckan eftersom jag är ständigt trött. Det togs blodprover och så frågade jag varför jag inte kan springa mina 5 km längre utan att spotta frenetiskt. Jag ser ut som en fradgande rabiessmittad hund när jag tar mig fram i löpspåret. Jag har dessutom svårt att svälja, och mat, som t.ex. ruccolasallad och liknande, fastnar så jag håller på att kvävas.

Efter att husläkaren klämt och känt på halsen, varit i mörkerrummet för att titta ner i halsen, så var det helst plötsligt en läkare till i rummet. Dessutom konsulterades ytterligare en läkare innan de kom fram till att de behövde ta ännu fler blodprov och skicka en remiss till Öron-Näsa-Hals inne på lasarettet inne i stan. Ingen kul känsla! Jag har en knöl på högra sidan av struphuvudet och den måste undersökas vidare.

Ännu värre blev känslan när jag kom hem från jobbet idag och såg att remissen redan kommit, det brukar ju ta månader att bli remitterad. Dessutom är tiden till på torsdag den här veckan, det är i övermorgon! Snacka om snabba ryck. Olustigt...

Varför är jag då inte glad över det faktum att det hela gått fort och att jag kommer under vård så snabbt som möjligt, vad det än må vara? Jo, för min pappa dog av en elakartad struphuvudscancer som spred sig till ryggraden och lungorna. Tänk er min tankegång kring det hela. Nu ska man ju vara positiv och hålla humöret uppe, men just nu känns det rätt grått.

Jag hoppas att jag i slutet av veckan kan skriva ett positivt inlägg, för det finns så mycket att glädjas åt. T.ex. pratiga barn vid middagsbordet, barn som far runt som tornadosar mellan sina föräldrar om nätterna, barn som ska skjutsas till fotbollsträningar/matcher och så vidare...
Vardagens alla måsten känns så värdefulla nu när allt annat verkar så grått men jag hoppas att min mulna dag snart ljusnar och att ni har en härlig dag och njuter av tillvaron.

/K

Sommarvärme!

Ja i helgen har det återigen varit alldeles underbart väder. Alla problem som situationen på jobbet för med sig har varit som bortblåsta. Helt fantastiskt!

Vi har fixat och fejat med att färdigställa garaget och så har markservicen tagit sin beskärda del av tiden.  Dessutom har stora tösen spelat match. De vann med hela 4-0, och det var en glad tjej som kom cyklande hem efter matchen. Jag hann inte stanna hela matchen, utan fick cykla hem och laga lunch åt familjen.

Min nya, fina cykel som jag gladeligen trampar runt på.

Mina stjärnpelargonsticklingar som jag fick i våras har tagit sig. Jag miste en, men har tre fina sticklingar kvar som står i tvättstugefönstret med massor av sol hela dagen. De stormtrivs!

 

Jag har dessutom börjat shoppa lite, ja ytterst lite, från alla dessa underbara inredningsbutiker som jag så ofta besöker on-line. Jag gillar det vita, lite slitna, men det får inte enbart vara så, utan jag vill även ha moderna inslag och lite färg, inte bara vitt och grått. Här är det i och för sig nästan bara vitt, men det är inte klart än...

Sambon är ju från Malmö, och när vi var i dating-fasen så beökte jag honom i Malmö ett antal gånger. Vi julshoppade en dag och var inne i en superhärlig butik som heter Granit. Jag hade helt glömt bort att de finns eftersom vi inte har någon här i Kalmar, men hittade en länk till den via Dessies blogg.

Vi fick förresten så fina servetter och kökshandduk av grannen när vi flyttade in, men visste inte vad jag skulle matcha dem med. Nu när det är en salig kompott, så ser jag hur underbart fint det är när det inte följer en strikt linje, utan är en salig blandning av färger och form.

Där slank det visst in en till blänkare på den fina, braiga hushållsassistenten som jag så gärna vill ha. Hoppas, hoppas, hoppas... Märkligt att man inte önskar sig något personligt, utan en hushållsassistent. Men, sån är jag. :)
Nu ska jag rätta prov.
/K

Jag blir så arg!

Fick reda på att jag förmodligen inte får behålla jobbet, vilket inte är någon nyhet. Det är samma visa varje maj, en vånda om jag i augusti ska ha ett jobb att åka till och i så fall i vilken omfattning. Nu är vi där igen... Jag är så trött på att bollas fram och tillbaka som en defekt bricka som man tar till i nödfall när alla bra brickor är använda.

Jag är utbildad 4-9 lärare, jag har behörighet i två av mina tre ämnen och jag läser in behörigheten i spanskan med. Har efter den här terminen läst 37,5 p och läser ytterligare 15 p på distans nästa termin. Men jag anses inte vara behörig, utan man lyser ut tjänsten i hopp om att hitta en behörig lärare.

Jag vet att jag är en bra lärare, jag får bra feedback från kollegor, elever och föräldrar, men ändå är det samma visa varje år. Jag blir så trött! Nu har jag på allvar börjat söka andra jobb, vi får väl se vad det resulterar i. Jag håller tummarna.

Mitt i detta jobb-elände, så känner jag mig ändå glad över det faktum att jag har underbara barn och en sambo som är detsamma. Dessutom är vi friska, vilket jag tackar någon högre makt för. Just nu har i och för sig stora tjejen bältros. Är inte det en åkomma som drabbar gamlingar, inte barn i 11-års åldern? Som dessutom haft vattenkoppor när hon var tre. Mycket märkligt...

Men det jag skulle komma fram till är att en av mina gamla arbetskamrater har fått en svår sjukdom som hon kämpar mot. Vi känner inte varann väl alls, har pratat ytligt på jobbet, varit på några fester samtidigt osv,  men jag önskar henne verkligen lycka till med sin lilla familj och livet i Paris. Jag hoppas också att hennes cellgiftsbehandlingar verkar och att hon och hennes sambo får ett underbart bröllop. Han hade på valborgsmässoaftonen fallit ner på knä i deras lägenhet och friat. Mycket romantiskt.

Jag följer deras blogg, de gör en massa små och stora utflykter runt om i Frankrike, och jag blir så inspirerad av deras foton därifrån.

En klar favorit är Etretat vid Normandie. Kolla in vyerna. Så vackert!

Nu ska minstingen duscha och i säng så småningom.

/K