Ja, jag var ju på lasarettet hos ÖNH samt på punktuationskliniken där min knöl skulle få bekänna färg.
ÖNH var ju en trevlig upplevelse där en fiberoptisk kamera kördes ner via näsan till struphuvudet innehållande bedövningsgel. Efter ett antal klökningar under själva ingreppet, trodde jag att jag direkt efter skulle kvävas för det kändes som om jag inte kunde svälja, eller att jag hade svalt en golfboll, så svullen kände jag mig efter ett par minuters undersökning.
Strupen såg super-fin ut! :) :) Men, läkaren såg en förträngning längre ner, alltså i matstrupen. Dessutom måste min knöl på halsen undersökas med en nål som är kopplad till ultraljud, för min knöl är så liten och "flytande" att den flyttar sig hela tiden när man försker "få tag i den". Den 7/6 ska jag tillbaka till sprut-avdelningen. Tur att jag inte har nålskräck, även om det finns behagligare saker att göra än att bli stucken.
Sen ska jag få en skiktröntgen/kontraströntgen på matstrupen eftersom jag fortfarande är så tilltäppt i halsen. Pratade med syster-yster efteråt, och fick reda på att pappa hade matstrupscancer, inte i struphuvudet som jag skrivit innan. Låter kanske märkligt att min lillasyster vet det till 100% men inte jag.
Det beror på att pappas cancer upptäcktes när jag var höggravid med min mitten-flicka.
Min syster tog hand om allt, hon flyttade från sin sambo som inte ville flytta närmare pappa, var med på läkarundersökningar och så vidare... Själv hade jag fullt upp med en 2,5 åring och en till på väg. Så, huvudansvaret för pappas välmående hamnade på min underbara lillasyster. Och det är inget jag är stolt över, även om jag är otroligt stolt över min lillasyster.
Nu tar jag/vi en dag i taget, och som min syster säger; "det är inget, du fixar detta". Det kommer jag att göra. Jag har en underbar familj både här hemma och i Stockholm.
Love ya all! Lots and lots!
/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar