Oro har präglat de senaste dagarnas sinnesstämning hos mig. Jag var på vårdcentralen i torsdags förra veckan eftersom jag är ständigt trött. Det togs blodprover och så frågade jag varför jag inte kan springa mina 5 km längre utan att spotta frenetiskt. Jag ser ut som en fradgande rabiessmittad hund när jag tar mig fram i löpspåret. Jag har dessutom svårt att svälja, och mat, som t.ex. ruccolasallad och liknande, fastnar så jag håller på att kvävas.
Efter att husläkaren klämt och känt på halsen, varit i mörkerrummet för att titta ner i halsen, så var det helst plötsligt en läkare till i rummet. Dessutom konsulterades ytterligare en läkare innan de kom fram till att de behövde ta ännu fler blodprov och skicka en remiss till Öron-Näsa-Hals inne på lasarettet inne i stan. Ingen kul känsla! Jag har en knöl på högra sidan av struphuvudet och den måste undersökas vidare.
Ännu värre blev känslan när jag kom hem från jobbet idag och såg att remissen redan kommit, det brukar ju ta månader att bli remitterad. Dessutom är tiden till på torsdag den här veckan, det är i övermorgon! Snacka om snabba ryck. Olustigt...
Varför är jag då inte glad över det faktum att det hela gått fort och att jag kommer under vård så snabbt som möjligt, vad det än må vara? Jo, för min pappa dog av en elakartad struphuvudscancer som spred sig till ryggraden och lungorna. Tänk er min tankegång kring det hela. Nu ska man ju vara positiv och hålla humöret uppe, men just nu känns det rätt grått.
Jag hoppas att jag i slutet av veckan kan skriva ett positivt inlägg, för det finns så mycket att glädjas åt. T.ex. pratiga barn vid middagsbordet, barn som far runt som tornadosar mellan sina föräldrar om nätterna, barn som ska skjutsas till fotbollsträningar/matcher och så vidare...
Vardagens alla måsten känns så värdefulla nu när allt annat verkar så grått men jag hoppas att min mulna dag snart ljusnar och att ni har en härlig dag och njuter av tillvaron.
/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar