Jag läser många olika bloggar, och har fått många bra tips på heminredning ur flera av dem. Aj lajk! Ska fota lite och skriva om alla förändringar som vi håller på med här hemma just nu när det hela blir klart...
Många bloggar som jag läser handlar också om det värsta som kan hända en familj, nämligen obotlig sjukdom. Många läser säkert Lotta Grays blogg, Vimmelmamman, precis som jag... Hon är ju cancerpatient och kämpar med vardagen och småbarn precis som en annan gör plus att hon behandlas för coloncancer som spridits i kroppen på henne. Ibland blir jag så deppig när jag läser hennes blogg, men oftast glad och lycklig och kramar min familj extra hårt när jag ser dem.
Deppigheten som jag känner beror inte på att jag får leda av Lottas skrivande eller sinnesstämning, utan för att jag vet hur det är att leva i utkanten av cancer. Hade jag tyckt att hennes blogg bara är tradig och trist så hade jag slutat läsa den, punkt slut.
Min pappa fick diagnosen elakartad struprörscancer och opererades för det. De fick tyvärr inte bort allt eller så upptäcktes det inte i tid, så cancern hade spritt sig till ryggrad och lungor efter ungefär ett halvår. När man upptäckte metastaserna fick han diagnosen "galopperande förlopp" av sin sjukdom och dog inom loppet av tio dagar.
Min stora sorg är att jag var nyförlöst vid tillfället och fick beskedet om hans tillstånd när jag låg på BB med min "mittenflicka" som är född 2003. Jag hann aldrig mer se min pappa, han dog innan han hade träffat sitt andra barnbarn och jag hade hunnit träffa honom igen. Det är en sorg jag för alltid kommer att få bära inom mig, och med adekvat hjälp och support kanske jag hade agerat annorlunda, vem vet?
Hur som helst, när jag läst Vimmelmammans blogg och klickat på alla hennes länkar slås jag av hur många iv som slås i spillror av den hatiska sjukdomen. Min pappa dog i cancer, min farfar dog i lungcancer och min farfars syster likaså. Jag är livrädd för att vi har en elakartad gen i släkten liknande BRCA1-genen som kvinnor, som drabbas av bröstcancer, har. Visst, farfar och hans syster var storrökare och pappa rökte också, men ändå. Rädslan för mina barns framtid finns där. Tänk om... och så kör tankeverksamheten igång. Dj-la höst och mörker! Jag tänker aldrig så dystra tankar på våren och sommaren... Hade behövt lite ombyte känner jag. Inte mycket, men en liten weekend någonstans eller nå't...
Fy, vad deppigt det här inlägget blev. Men så blir det ibland, jag måste få det ur mig och att skriva ner det hjälper.
Jag har dock mycket att glädjas åt och jag skrattar varje dag tillsammans med mina barn. Minstingens påhitt får oss fulla av skratt, och vi planerar och pratar om vad vi ska hitta på nästa gång vi ses. Så visst finns det saker att vara glad åt. Eftersom de stora tjejerna bor varannan vecka hos oss och sin pappa, så försöker vi göra något "extra-kul" varje helg som vi ses. I helgen var minstingens farmor och farfar här och vi spelade spel, tittade på IDOL ihop och bara umgicks. De är så underbara och snälla mot mina stora tjejer trots att de inte har någon biologisk koppling till dem. Flickorna gillar dem skarpt!
På höstlovet ska jag och flickorna försöka ta oss upp till huvudstaden och hälsa på lillasyster med familj. De har ju köpt hus så nu får vi plats. Då blir det ju lite miljöombyte plus lite extra-kuliga grejer när vi väl är där. :)
Nu ska jag göra natt.
Sov gott därute.
//K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar