Funderingar, funderingar...

Nu sover Lillsnäckan middag och jag passar på att "datorisera" lite.

Jag har ju startat projekt minirenovering av köket. Vi har nu målat taket, målat kaklet (som faktiskt blev riktigt bra!) och tapetserat om. Dock blev väggarna svagt ljuslila då jag skickade iväg sambon att köpa tapeterna. Men, jag måste säga till hans försvar att rullarna han kom hem med såg ut att vara vita. ;) Vi har dessutom bytt ut min pappas gamla köksmöblemang i furu mot ett antikt bord och antika stolar. De är mörkbruna och bryter fint av mot allt det vita (och nästan vita - men syrenlila). Vi har även målat alla lister och reparerat och målat murstocken kring den gamla vedspisen i köket samt runt kaminen i vardagsrummet. De var så söndereldade och gråa. Nu är de vita och superfina! Det vi har kvar är att lasera furuluckorna i en mörk nyans som matchar köksmöblerna. Jag ska nog köpa lasyren själv så har jag bara mig själv att skylla om det blir fel nyans. ;) Bilder kommer så snart allt är klart.

Jag har dock helt snöat in på att flytta. Jag skulle vilja att vi fixar i ordning huset och försöker sälja det. Jag vet att det kanske inte är det lättaste projektet och vi bor jättebra härute i skogen med tanke på hundarna, men jag skulle så vilja bo mer centralt med tanke på barnen. Minstingen är rätt så ovan vid folk och blir rädd när det kommer folk hit. Visst, det är upp till mig att åka och socialisera henne, men det är inte samma sak som att till exempel bo i ett samhälle. Dessutom skulle de stora tjejerna få kompisar att umgås med och de skulle inte vara så sysslolösa här hemma. De skulle kunna göra som jag och sambon alltid kunnat göra när vi var små, att gå ut och leka med kompisar ute på gatan eller i området. Då skulle man inte ständigt höra - jag har inget att göra. Sen skulle vi kunna flytta ut på landet igen när barnen är så pass stora att de kan ta sig hem och till aktiviteter på moppe eller liknande.

Kruxet i det hela är att övertyga sambon om att det är en bra idé fram tills det att barnen är lite större. Jag skulle vilja ha ett hus där vi har trädgård och kan ha några kullar per år utan att behöva ha valparna inne, men en källare, ett isolerat garage, ett hobbyrum eller liknande i huset hade räckt alldeles utmärkt. Visst, då skulle vi bara ha sambons tjänstehund plus kanske en tik som han går ihop med, och en rastgård ute på tomten för nödsituationer, så som svärföräldrarna har, men jag hade inte haft något mot det. Kruxet skulle ju vara rastning av sambons tjänstehund för han har en stor vilja och den viljan säger bland annat att han hatar att gå i koppel. ;)

Krux nummer två är att jag skulle vilja bosätta mig i Skåne. Alltså, inte köpa ett hus här i krokarna, utan ta barnen och sambon och flytta mycket närmare svärföräldrarna. Stort steg, jag vet, särskilt med tanke på de stora barnen och att sambon har börjat på en ny tjänst i Blekinge. Ja, ja, vi får väl se vad som händer... Vet bara att situationen här hemma inte blir bättre ju större alla tre barnen blir och jag vill ju allas vårt bästa. Blekinge är dock inte något alternativ i min bok, har tillbringat mycket tid i Blekinge och det är inte ett län som någonsin fallit mig i smak, tyvärr... Kanske gör vi bäst i att bo kvar här i alla fall.

Nehej, nu ska jag hinna med lite här hemma innan Snäckan vaknar.
Ha det gott därute.
//K