Vardagslyx

Vår lill-snäcka föddes ju under stor dramatik i mars 2009. Hon akutsnittades ut eftersom min moderkaka lossnade när jag bara var 5 cm öppen. När hon togs ut var hon i stort sett helt livlös och ett akutteam stod och jobbade med hennes återupplivning i 45 minuter. När de fick reda på att min moderkaka lossnat gav de henne blod, eftersom det blod jag blödde ut under förlossningen var hennes. Därefter kvicknade hon till snabbt. Skruttan stabiliserades som sagt och fick komma upp på Neo/intensivvården för nyfödda och ligga i en öppen kuvös med massvis med sladdar och maskiner som hon var kopplad till.

Vi fick veta att hon kan ha fått syrebrist under förloppet men att de hela tiden syresatt henne från att hon plockades ut. Tilläggas bör att det hela gick jättesnabbt. Från det att hennes hjärtljud sjönk så var hon ute på tio minuter.

Nu när jag tittar på denna ljuva unge som redan går, kan säga mamma, tack och titta och hänger med i allt så kan vi bara tacka högre makter!

Varför jag tar upp det här är för att jag sedan i höstas känt mig nere ibland, smått deppig till och från och ärligt talat ibland önskat att det var jag som fick åka och jobba och slippa ta hand om allt hushållsarbete, nattvak osv...

Jag var likadan efter min andra flicka, det är någon form av lättare post-partum-depression och jag vet att det är jättevanligt! Jag har känt mig så kluven för jag har velat åka bort bara sambon och jag och få ro om oss och vårt förjhållande. Att få basta, käka god mat och kanske ta ett glas bubbel eller två för att sedan somna i en hotellsäng följt av en underbar frukostbuffé som jag slipper duka fram. I stället är det sambon som får åka iväg och jobba, göra dessa saker med sina kollegor och ja, när man sitter hemma och har griniga barn är det svårt att glädjas med någon när man så desperat önskat sig själv något likande. Avis, visst, men det går över...

Missförstå mig inte, jag älskar verkligen mina barn och min familj!

Nu börjar jag inse att om jag inte tar hand om mig själv och skämmer bort mig själv lite så orkar jag inte vara så där bra för barnen heller... Så, igår kväll tog jag mig en lång härlig dusch, körde inpackning i håret, filade fossingarna och bara slösade på varmvattnet! Lite vardagslyx som jag är värd... ;)

Sen läser jag alla dessa bloggar där familjerna drabbas av oerhörda tragedier eller där föräldrar kämpar med barn med flera olika funktionsnedsättningar. Då skäms jag kolossalt över att jag tänker så själviska tankar. :S Det finns de som kämpar bra mycket mer än jag gör för att få vardagen att funka.

Fy vad självisk och självömkande jag låter... Det är inte meningen. Jag är lyckligt lottad; vi ska bygga nytt hus, vi var på semester i början av året och jag har en familj som jag älskar!

Nu ska jag och Lillskruttan ut och gå en promenad i det härliga vintervädret.

Ha en fortsatt skön dag och en underbar helg!

/K