Dessa underbara ungar!

Ja, det är inte utan att man förundras över dessa underbara små liv. Så perfekta, så ljuvliga och så underbara! Nu håller minstingen på att utvecklas i rask takt. Hon är fem månader gammal och har fått en egen dygnsrytm, och med det menar jag mat-, sov- och aktivitetsperioder. Hon kan rulla som bara den, hon sitter med stöd och äter tre mål mat förutom bröstmjölken. Hon är en liten individ med egenheter precis som de stora tjejerna har. Det är helt underbart att se.

Sen har vi de stora tjejerna som är åtta komma fem och sex år gamla. Jag förundras varje vecka som de bor hos oss över hur mycket de kan och hur mycket information de kan suga i sig. De frågar om allt möjligt och vi har ofta väldigt givande och intressanta diskussioner.

Ja, ja, det låter som om allt är bara lull-lull och sammetslent här hemma, men så är inte fallet. Vi bråkar och blir förbannade på varann precis som vilken familj som helst, men när de stora flickorna kommer hit har man laddat batterierna och saknat dem så mycket att man har en inkörsperiod då man har väldigt lång stubin. Det sade en väninna till mig som var på besök i helgen; ”vad du är pedagogisk och påhittig med dina barn”. Jo, men man hinner snappa upp en massa idéer under veckan som de är hos sin pappa och man orkar vara pedagogisk och diplomatisk när man har saknat dem i veckas tid.

Medan vi njuter i fulla drag av våra underbara ungar fick vi ett fruktansvärt besked som drabbat grannen. Han och hans tjej väntade sitt första gemensamma barn. Hon har en son sedan innan, men för honom var det första egna. Vi var och fiskade kräftor ihop för lite drygt en vecka sedan och jag tyckte att hon var rätt liten om magen för att vara omföderska i nittonde veckan. De hade varit på ultraljud för ett par dagar sedan och då visade det sig att fostret dörr i trettonde veckan, alltså för mer än sex veckor sedan! Är det inte farligt för mamman? Borde inte ho ha blivit infekterad eller något? Någon som vet? Hur som helst, så tråkigt, jag lider med dem.

Själv kämpar jag med graviditetskilona. Måste medge att jag varit rätt slapp hittills med att försöka gå av dem, men nu har jag fått upp motivationen. Jag gick upp 22 kilo med minstingen, och har fortfarande sex kilo kvar att gå ner. Då ligger jag på 61 kg, vilket jag tycker är idealvikten för mig, till mina 163 cm. Jag har aldrig varit en speta och kommer aldrig att vilja vara det heller, utan vill ha lite kvinnliga kurvor utan att det är slappt och sladdrigt någonstans. Men, nu efter tredje amningen så lär brösten bli slappa som taxöron när jag väl slutat amma och alla extra kilon är väck. Ja, ja, den dagen den sorgen… Nu tänker jag motionera tills gäddhänget och pizzadegen är borta till att börja med.

Vi bor rätt långt ute i skogen, i ett litet hus. Nu när vi är en till så är huset för litet och vi har kommit till ett vägskäl där vi ska bestämma om vi ska bo kvar eller bygga ut. Vi står och velar för vi trivs otroligt bra här, det är lugnt och skönt och gott om plats för barnen och hundarna att röra sig på. Nackdelen är att barnen inte har en enda kompis närmare än fem kilometer. Till dagis, fritids och skola är det en mil och eftersom vi bor precis på andra sidan om kommungränsen så får vi inte ens skolskjuts ända fram. Det suger fett som ungdomarna idag säger. Fördelarna är att vi inte behöver baxa iväg oss så fort vi ska göra något med hundarna, utan har alla tänkbara möjligheter precis runt husknuten. Just nu skjutsar vi dock alldeles för galet mycket, men barnens aktiviteter måste få ta sin beskärda del.

Nu ska här monteras ihop en byrå från IKEA, får inte plats med alla kläder i sovrummet längre utan att de staplas på hög uppe på förvaringsmöblerna.

Hejs svejs.
/K